TheLifeWeKnow

Igår när jag gick till jobbet kände jag;

När jag pratar med vissa människor så kan jag känna hur osäker jag är. Eller när det är i vissa situationer.
Jag flackar med blicken, pratar inte bestämt. Det är som att jag inte tror på det jag vill få fram.
Jag blir osäker i mig själv som person och tänker; får jag säga såhär? Duger det? Kommer det bli pinsam tystnad efteråt?
Och nu det senaste har jag börjat kolla på hur människor runt omkring mig själva beter sig när dom pratar. Kan dom kolla andra människor i ögonen? Ber dom igenom kroppspråket om ursäkt för att dom säger något?
Vissa är osäkra ser man, när man tänker på det så.
Och då försöker jag automatiskt att försöka möta personens blick. Bara för att han/hon ska lugna ner sig. Att visa att det är okej att du pratar, det är okej att du finns.
Och när jag pratar har jag lättare att göra det med vissa, att visa "så här tycker jag", för en del människor lugnar mig mer än andra.
Och jag vill nog själv vara en sådan person.

Igår fick jag ett paket på posten av min härliga mamma. En söt lite skjorta hade hon köpt till sig själv som ej passa! Jag sa att det var lite Julia Roberts möter bonne över den. Ni vet, lite Runaway bride med cowboyhatten på? Nu måste jag köpa mig en sådan hatt också..

Idag har jag och min vän Linn hyrt tre filmer och mysat ner oss i soffan med en värmefilt. Problemet är att vi kan inte riktigt koncentrera oss på filmen vi ska kolla på för vi har så mycket att prata om.

Varför är det så att människor oftast ska jämföra sig med alla andra? Eller prata ner sig själva? Jag gör det.
Men hatar när mina vänner gör det och inte ser det jag ser. Varför är det så egentligen?
Jag kan bli förbannad när mina vänner gör det för enligt min är dom värda så mycket mer än vad dom själva inser!


Igår fällde jag en kommentar till en vän;
"Men jag är så värdelös på det här.."
Då utbrister han;
"Det är inte sexigt när man säger så!" (Skämtsamt)

Men hade han ändå inte en poäng?
Jag menar, när jag ger en komplimang till en människa.
"Va söt du är!"
"Njaaa... Jag vet inte."
- Då kan jag säga; "Säg tack. Ta emot det."
Det finns många människor som inte klarar av att säga tack just i det ögonblicket.

Jag tycker inte om när mina vänner pratar skit om sig själva.
Så därför ska inte jag göra det om mig.
För jag är grym, precis som jag är.



"Why are you trying so hard to fit in? When you're born to stand out.."

Idag vaknade jag självmant klockan 06:30 och kände att förkylningen fortfarande satt kvar i mig. Dunkande huvud och värk från nacken ner till svanskotan så försökte duscha bort värken lite.

Sen när jag låg i soffan tänkte jag; Jobbet eller inte? Tycka synd om mig själv eller inte? Så jag bestämde mig för att gå till jobbet, i och med att vi hade möte så kunde jag ju gå hem om jag kände mig sämre senare på dagen. Jag klarade hela dagen. Och vet ni vad?
Jag lärde mig att jag mår mycket bättre när jag umgås med människor som får mig att må bra och som jag blir glad utav.
Jag har en hel del sådana människor på jobbet, och det är jag tacksam för. Människor som får mig att inse att jag är Skit bra som jag är och som får mig att skratta.
Det är nog inte alla som har den lyckan.
Det lärde jag mig idag.

De två senaste dagarna har jag bara varit irriterad. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är något som pågår inom mig.
Kanske är för att jag just nu ligger hemma i soffan med en förkylning på g? Vem Vet.

Saken är den att jag är inte typen som är irriterad. Eller jo, ibland lite smått kanske. Kanske. Lite. Men inte utan anledning. Jag konkar och pustar och suckar, puuh. Blir trött av att bara tänka på det. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorgon!