Människor som lugnar andra människor.
När jag pratar med vissa människor så kan jag känna hur osäker jag är. Eller när det är i vissa situationer.
Jag flackar med blicken, pratar inte bestämt. Det är som att jag inte tror på det jag vill få fram.
Jag blir osäker i mig själv som person och tänker; får jag säga såhär? Duger det? Kommer det bli pinsam tystnad efteråt?
Och nu det senaste har jag börjat kolla på hur människor runt omkring mig själva beter sig när dom pratar. Kan dom kolla andra människor i ögonen? Ber dom igenom kroppspråket om ursäkt för att dom säger något?
Vissa är osäkra ser man, när man tänker på det så.
Och då försöker jag automatiskt att försöka möta personens blick. Bara för att han/hon ska lugna ner sig. Att visa att det är okej att du pratar, det är okej att du finns.
Och när jag pratar har jag lättare att göra det med vissa, att visa "så här tycker jag", för en del människor lugnar mig mer än andra.
Och jag vill nog själv vara en sådan person.
Jag flackar med blicken, pratar inte bestämt. Det är som att jag inte tror på det jag vill få fram.
Jag blir osäker i mig själv som person och tänker; får jag säga såhär? Duger det? Kommer det bli pinsam tystnad efteråt?
Och nu det senaste har jag börjat kolla på hur människor runt omkring mig själva beter sig när dom pratar. Kan dom kolla andra människor i ögonen? Ber dom igenom kroppspråket om ursäkt för att dom säger något?
Vissa är osäkra ser man, när man tänker på det så.
Och då försöker jag automatiskt att försöka möta personens blick. Bara för att han/hon ska lugna ner sig. Att visa att det är okej att du pratar, det är okej att du finns.
Och när jag pratar har jag lättare att göra det med vissa, att visa "så här tycker jag", för en del människor lugnar mig mer än andra.
Och jag vill nog själv vara en sådan person.
